Bakgrunden till guiden

Ny teknik kommer inte förpackad med nya förhållningssätt. Vi måste utveckla dem under tiden som vi lär oss hur det nya fungerar. I början av varje teknikintroduktion uppstår det alltid oro, en oro som ofta är överdriven. Sen brukar det lugna ner sig och den nya tekniken får en plats i vår tillvaro, ofta sida vid sida med äldre teknik, men ibland konkurrerar det nya ut det gamla. Det brukar oftast inte ses som någon större förlust efter ett tag.

När vi fick miniräknare i skolan oroade sig många för att de skulle konkurrera ut räknestickan och de fick rätt, men idag är det knappast någon som sörjer den utvecklingen.

Jag tänker att detsamma gäller idag; digitaliseringen ger oss nya möjligheter och vi kommer att släppa en del gammalt, utan att det är någon fara. Den här övergående perioden av överdriven oro brukar kallas för en mediepanik eller teknikpanik. När paniken har gått över kommer det ofta något ännu nyare, som ses som farligt. Ofta blir det till och med en cirkelrörelse, där det som nyss var föremål för panik istället framhålls som sunt och rimligt jämfört med det nya.

Här är boken ett bra exempel på den cirkeln; boken sågs länge som hotfull, om den användes av känsliga människor och den ansågs hota utbildningsväsendet genom att kunskapen inte blev lika sammanhängande som vid muntlig överföring.

Idag ser vi att boken istället framställs som central för lärande och kontextualiserad förståelse.

Digitaliseringen är en mycket större förändring än de flesta andra teknikskiften har varit. Det är en så omvälvande förändring att vi får gå tillbaka till tryckpressen för att hitta något motsvarande.

Så det kanske inte är så konstigt att oron när det gäller skärmar bara fortsätter, år efter år. Jag blir dock otålig när jag ser allt fler uttryck för panik. Inte minst eftersom jag vet att paniken kommer att gå över.

Vi kommer så småningom att hamna i det läget att digitaliseringen ses som en naturlig del av våra liv. Vi kommer att kunna samtala om för- och nackdelar utan att diskussionen blir svart-vit och utan att det finns läger som är för eller emot.

Ett nyanserat och rationellt samtal, med andra ord. Idag är vi inte där. Skärmar framställs som något ont och skärmfrihet presenteras ibland som lösningen på många allvarliga samhällsproblem.

Att det offentliga samtalet om digitalisering ser ut så är både onödigt och riskabelt. Onödigt därför att vi med säkerhet kan säga att det kommer att se annorlunda ut så snart paniken klingat av.

Vi vet inte när men vi vet att det kommer att hända. Riskabelt därför att många som har fått det bättre tack vare digitaliseringen får svårare att ha tillgång till det som hjälpt dem.

Den stora risken är dock att paniken skymmer sikten och gör så att vi inte letar efter verkliga orsaker till de problem som skärmarna beskylls för.

Jag ser det som osannolikt att någon på allvar tror att sociala medier orsakar och underhåller ungas psykiska ohälsa, särskilt eftersom det inte finns något som helst forskningsstöd för att så skulle vara fallet.

För mig känns det rimligare att söka orsaker i den robusta forskning kring riskfaktorer som vi haft tillgång till i årtionden.

Det som driver mig och som ligger bakom att jag nu ger ut mina egna rekommendationer är att jag ser den här paniken som ett enormt slöseri med barn och ungas uppväxt.

När paniken väl är över är det för sent. Vi kan inte komma och be om ursäkt i efterhand, när de är vuxna.

Då har deras barndom redan passerat. Jag vill att vi noga tänker igenom hur vi hanterar barn och ungas skärmande redan nu, när vi har chansen. Jag vill bidra till att nyansera samtalet om skärmar, lyfta det till en rationell nivå där känslor och gissningar får stå tillbaka.

Jag skulle önska att varje barn har vuxna som vågar stå emot den rådande berättelsen och se barnet i ögonen och agera på det de ser.

Det här som jag skrev i början, om paniker, är inga nyheter för någon vuxen idag; alla kan berätta om oron kring hårdrockstexter, Heta Linjen, rollspel eller något annat som präglade deras egen uppväxt. Oro som är helt borta idag. Inte ett spår finns kvar. Ingen varnar sina barn för att de kan bli kriminella av att spela rollspel. Ändå fortsätter paniken, fast nu med nya föremål.

Vi tycks inte ha lärt oss något. Jag tycker inte att det är ok. Jag tycker att det ingår i vuxenskapet att ha den överblicken, att göra de kopplingarna till sin egen uppväxt eller till den som växte upp med varningar för dansbaneeländet eller att läsa böcker eller se sig i spegeln.

Det är vårt ansvar att inte bidra till den rådande paniken och istället närma sig barn och ungas skärmanvändning från deras eget håll. Det är vårt ansvar att inte lyssna på ogrundade påståenden och istället se ett barn i ögonen och agera på det vi ser.

Det agerandet kan betyda att tillsammans med barnet komma fram till begränsningar, så kan det absolut vara. Jag säger inte att all skärmtid ska vara fri för alla hela tiden, men de beslut man fattar eller de metoder man testar ska baseras på ett rimligt, respektfullt och rationellt föräldraskap och inte på panik.

Jag hoppas att du har nytta av den här guiden och att du och de barn du har ansvar för kommer att bli skärmstarkare!